Läsarfinansierad och reklamfri

Gad World

Den modiga tidningen grundad av krigskorrespondenten Magda Gad.

Vykort

Det Iran som världen inte ser

I Kashans tusenåriga basar möter jag doften av esfand som ska skydda mot dålig energi, smaken av rosenvatten – och en främmande kvinna som frågar om jag vill slå mig ner med henne i svalkan.

Basaren har varit stadens hjärta i århundraden.
Basaren har varit stadens hjärta i århundraden.Foto: Stefanie Glinski

Den gamla basaren i Kashan är en labyrint av smala, välvda gångar som slingrar sig genom den historiska staden. Då och då öppnar de sig mot större, kupoltäckta torg där människor samlas och handlare visar upp sina varor. Antikviteter och mattor. Glas, tyger, kläder.

På sommaren söker sig människor hit för att undkomma den brännande hettan utanför. De tjocka tegelväggarna håller kvar svalkan. De välvda gångarna låter luften röra sig.

I århundraden har basaren varit hjärtat i det sociala och ekonomiska livet. Dess rötter sträcker sig tillbaka till seldjukernas tid på 1000-talet. Under safavidernas styre (1500–1700-talet) byggdes den ut till ett arkitektoniskt mästerverk.

Människor umgås i svalkan i den vackra miljön.
Människor umgås i svalkan i den vackra miljön.Foto: Magda Gad

Trots att sekler har passerat fyller den än i dag samma levande funktion som stadens mötesplats.

Kvinnor och unga flickor sitter tillsammans, pratar och skrattar. Män i prydligt nedstoppade skjortor arbetar tyst i sina skrädderier.

Tunga trädörrar med intrikata sniderier kantar gångarna. Kakel klär väggarna. Musik strömmar ur gamla radioapparater.

Luften är fylld av doften av esfand (vildruta) – en ört som bränns i små mässingskärl, som sägs rena luften och skydda mot cheshm-e bad (dålig energi).

Torgen ligger inte utomhus, utan man hittar dem gömda i basaren, täckta av kupoltak.
Torgen ligger inte utomhus, utan man hittar dem gömda i basaren, täckta av kupoltak.Foto: Stefanie Glinski

Jag står och betraktar scenen när en kvinna närmar sig.

– Khosh amadi, säger hon. Välkommen.

Hon berättar att hon är från Kashan, och att Iran inte har haft många utländska besökare på senare tid.

Det är synd, tänker jag. Vilken plats att missa. Och vilken kultur som så ofta missförstås på avstånd.

Hon frågar om jag vill slå mig ner och ta något att dricka.

Vi beställer rosenvattenjuice med chiafrön, toppad med rosenblad. Den är färgstark, nästan för vacker för att dricka. Men efter första klunken är det tydligt att det är precis den svalka jag behövde.

Vi sitter och pratar en stund. Om Iran. Om våra hem. Om livet.

Kashan är faktiskt min favoritstad i Iran. Jag önskar att alla fick känna dess värme, andas in dess dofter, se dess färger och skönhet.

Läs fler vykort från Iran:

Mer från Vykort

Fri läsning

Hur en maträtt blir sammanhållning och motstånd

I mitt kök upphörde identitetsstriderna mellan infödda gazabor och fördrivna från Jaffa. Min svärmor ansåg att den inte var riktig om den inte brände på tungan. Min mamma, från Jaffa, föredrog balans.

Khulud Shaban

StilStilguide