Det jag inte berättar om våldet jag upplevt förstör mig
Min telefon är full av människor som skadats och dödats i krig. När jag inte berättar om deras livsöden stannar de kvar i mig. Till slut känns det som jag ensam bär på världens mörker.
Magda Gad skriver i första person om det hon ser och upplever.
Min telefon är full av människor som skadats och dödats i krig. När jag inte berättar om deras livsöden stannar de kvar i mig. Till slut känns det som jag ensam bär på världens mörker.
Jag har korsat många gränser i mitt liv. Även miliskontrollerade sådana, och illegalt när journalistiken krävde det. Men aldrig har jag blivit bemött som den gången när jag var på väg till USA.
En palestinsk mamma separeras från sina barn och tvingas sitta naken framför israeliska soldater. Barn som blivit ensamma kvar vill ta sina liv. Med ert stöd samlar vi in vittnesmålen från Gaza.
Jag har följt folkmordet varje dag i tre år. Ändå är jag inte förberedd på det överlevarna berättar. Jag känner skam över att detta sker under min livstid och att jag inte har lyckats göra mera.
Jag har smugglats in i Myanmar. Mitt i natten, när jag sover i min sovsäck i djungeln, skjuter militärregimen in granater. Jag har varken väst eller hjälm och det finns ingenstans att ta skydd.
Jag kommer heltäckt i svart och utan smink. Inte ett hårstrå syns. Runt mig hånglar halvnakna människor och musiken dånar. Min första fest i Kabul blir inte som jag tänkt mig.
Jag var 25 år när jag satt på en färja till den konfliktdrabbade ön Sumatra i Indonesien efter den 11 september 2001. Inte visste jag då att den resan skulle komma att definiera mitt liv.
Tusentals civila dödades. Protesterna fyllde världsmedierna och har använts som argument för krig mot Iran. Ändå är det fortfarande oklart vad som hände. Vi har rekonstruerat de avgörande nätterna.