Läsarfinansierad och reklamfri

Gad World

Den modiga tidningen grundad av krigskorrespondenten Magda Gad.

Vykort

Ingen människa ska behöva vara stark för att världen har svikit

COX’S BAZAR. Rohingyerna är en muslimsk minoritet från Myanmar som har utsatts för folkmord. Över 1,2 miljoner har fördrivits till Bangladesh. Barnläkaren Hanna Rahimi har varit där i ett halvår.

En familj återförenas efter flykten med båt från Myanmar under folkmordet 2017.
En familj återförenas efter flykten med båt från Myanmar under folkmordet 2017.Foto: Dan Kitwood/Getty Images

I dag är det dags att säga adjö. För sex månader sedan kom jag till Ukhiya med två resväskor, ett nytt uppdrag och utan någon egentlig aning om vad den här platsen skulle komma att betyda för mig. Nu lämnar jag den med en trötthet som sömn förmodligen inte räcker för att bota. Och med ett hjärta som känns märkligt delat.

En del av mig är redan på väg hem. Till min familj. Mina vänner. Välbekanta gator. Långa middagar. Stilla morgnar. Alla de där små, vardagliga sakerna som jag har saknat mer än jag själv förstod.

Den andra delen är fortfarande kvar någonstans inne i lägren. På vägen mellan Jamtoli och Hakimpara. Bland bambuskydden som klättrar uppför kullarna.

I överfulla klinikkorridorer. I ljudet av regn mot plåttaken. I böneutropet som sveper över lägret sent på eftermiddagen. I ansiktena på människor som har gått igenom sådant jag fortfarande har svårt att förstå.

Barn i rohingyalägret Ukhia i Cox’s Bazar.
Barn i rohingyalägret Ukhia i Cox’s Bazar.Foto: Rehman Asad/Barcroft Images

När jag först kom hit skrev jag att tiden rör sig märkligt på den här platsen. Vissa dagar tycks aldrig ta slut, samtidigt som veckorna på något sätt bara försvinner.

Nu förstår jag den meningen på ett annat sätt. Sex månader försvann. Men de rymde också hela världar.

Ett mässlingsutbrott. Barn som kämpade för att få luft. Kvinnor som kom till oss efter att ha utsatts för våld. Familjer som väntade på remisser och vidare vård, beroende av sängplatser, blodgivare, ambulanser och beslut.

Vårdpersonal som försökte göra det bästa möjliga med de resurser som fanns. Möten om läkemedel, finansiering, bemanning, utbrott, leveranser, vatten, skydd, remisser och prioriteringar. Operativ forskning för min doktorsexamen.

En kö till nödbistånd i Cox’s Bazar 2017. USA har klassat militärregimens brott mot rohingyer som folkmord.
En kö till nödbistånd i Cox’s Bazar 2017. USA har klassat militärregimens brott mot rohingyer som folkmord.Foto: Cathal McNaughton/Reuters

Och bakom allt detta finns hela tiden: människor. Det är nog det jag kommer att minnas mest. Inte siffrorna. Inte rapporterna. Inte de ändlösa Excel-ark som på något märkligt sätt verkar kunna föröka sig över en natt.

Människorna. De fantastiska kollegorna. Mamman som sitter bredvid sitt sjuka barn. Kollegan som stannar kvar sent eftersom det fortfarande finns en patient till.

Kvinnorna som släppte in oss i stunder av oerhörd utsatthet. Barnen som leker barfota mellan bambuhusen och på något sätt lyckas skapa sig en barndom på en plats som aldrig var tänkt att bli permanent.

Barn till folkmordsöverlevarna föds in i lägren, utan att känna till något annat.
Barn till folkmordsöverlevarna föds in i lägren, utan att känna till något annat.Foto: Tanbirul Miraj Ripon/EPA

Under de här månaderna har jag flera gånger skrivit om resiliens. Jag lämnar platsen ännu mer obekväm med det ordet. För ja, jag har sett en enastående styrka här.

Men ingen människa borde behöva vara stark utan slut bara för att världen har misslyckats med att ge henne något annat alternativ.

Resiliens får aldrig bli det vackra ord för motståndskraft, som vi använder när det människor egentligen förtjänar är trygghet. Frihet. Rättigheter. En framtid.

Rohingyerna har levt här i åratal, på en plats någonstans mellan hem och ingenstans. Barn har fötts i de här lägren utan att någonsin ha känt till något annat.

Och ändå fortsätter livet. Te hälls upp. Människor blir förälskade. Barn skrattar. Grannar hjälper varandra. Patienter klagar på väntetiderna. Och det finns alltid någon som vet var man hittar bättre kaffe än det som serveras på kontoret.

Livet envisas med att vara liv, också mitt i en humanitär kris.

I juli 2026 var det jordskred i Cox’s Bazar.
I juli 2026 var det jordskred i Cox’s Bazar.Foto: Wisdom Parami/Facebook

Tidigare tänkte jag att humanitärt arbete framför allt handlade om att åka till en svår plats och försöka hjälpa. Nu tänker jag annorlunda.

Ibland handlar det om medicin. Ibland om logistik, förhandlingar, vaccin, remisser, budgetar, möten och beslut som ingen egentligen vill behöva fatta.

Ibland handlar det om att stå bredvid människor i deras livs värsta ögonblick och veta att man inte kan förändra det som förde dem dit.

Och ibland handlar det helt enkelt om att vägra titta bort. För bakom varje siffra, varje diagnos, varje ”förmånstagare”, varje fördriven människa, varje etikett som flykting, finns ett helt människoliv.

Jamtolilägret i Cox’s Bazar januari 2018.
Jamtolilägret i Cox’s Bazar januari 2018.Foto: Mohammad Ponir Hossain/Reuters

Jag kom hit för att arbeta. Men den här platsen har arbetat med mig också.
Den har tänjt på mig, utmattat mig, utmanat mig och förändrat mitt sätt att förstå medicin, ledarskap, lidande, privilegier och vad ett hem är.

Det fanns dagar då jag kände att jag gjorde nytta. Dagar då jag kände mig fullständigt maktlös. Dagar då jag skrattade tills jag fick ont i magen. Dagar då jag gick hem med berättelser inom mig som jag inte visste var jag skulle göra av.

Och i dag, för första gången på sex månader, tänker jag inte längre på vad som måste göras i morgon. Det känns nästan onaturligt. Jag är ledsen över att lämna. Men jag är också redo.

Vissa platser finns kvar i oss för alltid.
Vissa platser finns kvar i oss för alltid.Foto: Hanna Rahimi

Redo att åka hem. Redo att krama dem jag älskar. Redo att sova. Redo att långsamt börja packa upp sex månader som förmodligen kommer att ta betydligt längre tid än sex månader att förstå.

Vissa platser lämnar man bakom sig. Andra följer tyst med en hem.
Jag tror att Bangladesh kommer att vara en sådan plats.

Och någonstans mellan Jamtoli och Hakimpara, bland kullarna, regnet, bambun och människorna som anförtrodde oss sina liv, vet jag att en liten del av mig kommer att stanna kvar.

Att rädda liv är den största drivkraften för Hanna Rahimi.
Att rädda liv är den största drivkraften för Hanna Rahimi.Foto: Privat

Mer från Vykort

Fri läsning

Det Iran som världen inte ser

I Kashans tusenåriga basar möter jag doften av esfand som ska skydda mot dålig energi, smaken av rosenvatten – och en främmande kvinna som frågar om jag vill slå mig ner med henne i svalkan.

Stefanie Glinski

Fri läsning

Har Sydafrika verkligen besegrat apartheid?

1994 trodde Sizwe att hans föräldrar äntligen skulle få ett bättre liv. Tre decennier senare präglar ojämlikhet, rädsla och segregation fortfarande vardagen i Sydafrika.

Mohamed Doodishe

StilStilguide