Läsarfinansierad och reklamfri

Gad World

Den modiga tidningen grundad av krigskorrespondenten Magda Gad.

Vykort

Hur en maträtt blir sammanhållning och motstånd

I mitt kök upphörde identitetsstriderna mellan infödda gazabor och fördrivna från Jaffa. Min svärmor ansåg att den inte var riktig om den inte brände på tungan. Min mamma, från Jaffa, föredrog balans.

Sumaghieh är festmat som vi kallar ”kärlekens färdkost”.
Sumaghieh är festmat som vi kallar ”kärlekens färdkost”.Foto: Privat

I Gaza frågar vi oss inte hur mycket hopp vi har kvar. Vi frågar: ”När ska vi laga sumaghieh?” Det är inte bara en maträtt. Det är en proklamation av glädje och en motståndshandling. Denna sumaghieh, som vi betraktar som Gazas själva identitet, en nationalklenod som aldrig kan förfalskas, har stått emot ockupationens alla försök till stöld.

Rättens komplexa ingredienser och det tålamod som krävs för att tillaga den har gjort den till ett värn för vårt kulturarv. Den kan bara lagas av någon som knådat sina händer i den här jordens lera och andats in doften av dess hav.

I dag, när jag kämpar för att framkalla den doften i ruinerna och dammet, minns jag hur sumaghieh var den självklara mittpunkten under ”hennakvällarna”, de festkvällar som föregår bröllopen och fyller våra torg med kärlek.

Vid mitt eget bröllop, vid mina systrars, och vid mina kusiners och grannars fester, dånade torgen av hundratals tallrikar. Efter timmar av dabkedans som fick marken att darra och glädjesånger som rörde vid himlen, satte sig alla, män som kvinnor, i varma cirklar för att äta ”kärlekens färdkost”.

I Gaza står sumaghieh på bordet vid alla högtider.
I Gaza står sumaghieh på bordet vid alla högtider.Foto: Eat Palestine

Serverad med inlagda grönsaker och nybakat bröd var sumaghieh den vackraste belöningen för alla som kommit för att dela vår sång. Det var ögonblicket då all trötthet smälte bort med den första tuggan.

Min pappa brukade smyga in i köket, som om han planerade en stor hemlighet.

Mitt kök var den arena där identitetsstriderna mellan infödda gazabor och de fördrivna från Jaffa upphörde på det mest välsmakande sätt. Min svärmor, en äkta gazabo, ansåg att en sumaghieh som inte brände på tungan inte var en riktig sumaghieh. Min mamma, som kom från Jaffa, föredrog lugn och balans.

Likt en ”master chef” med fingertoppskänsla förenade jag de två skolorna. Jag balanserade chilin och mätte upp sumacen, mangolden och köttet med hjärtats egen våg, tills jag blev familjens främsta auktoritet.

Ingen lyfte på locket till en kastrull utan min välsignelse.

Min dotter Jumana i en glädjefylld stund under Eid al-Adha.
Min dotter Jumana i en glädjefylld stund under Eid al-Adha.Foto: Khulud Shaban

Och min pappa, hans historier var själva livets krydda!

Han brukade smyga in i köket, som om han planerade en stor hemlighet. Han smakade av en sked, såg sig omkring för att försäkra sig om att mamma inte såg honom, och viskade lågt:

– Min dotter, din mat smakar tusen gånger bättre än din mammas … men för Guds skull, säg inget till henne!

De orden var min sanna medalj. Snart lagade varken pappa, svärmor eller mamma sumaghieh utan att ringa mig för att fråga om ”hemligheten i receptet”.

Sumaghieh är de ”tätt sammanslutna axlarnas” rätt och kräver yttersta precision. Den kan inte lyckas utan en hand som hackar mangolden, en som rensar sumacen och en tredje som stöter vitlöken.

Den största hemligheten ligger i att skära köttet i exakt lika små bitar, som vore de jämna stenar lagda med kärlek, för att sedan fördela dem rättvist över hundratals tallrikar, så att varje gäst får sin del av välsignelsen. Det är en tyst kallelse som samlar mostrar, fastrar och barnbarn till en spontan festmåltid, som skapar en ordning mitt i livets kaos.

Att koka sumaqia är en konst som kräver tålamod.
Att koka sumaqia är en konst som kräver tålamod.Foto: Privat

I dag, när det är brist på råvaror och nära och kära har splittrats, med vissa på flykt och andra som blivit martyrer, saknar vi gemenskapen mer än själva maten.

Men trots allt skyddar vi vår historia med vårt minne.

En dag ska vi återvända för att duka upp på torgen, tända eldarna under våra stora kastruller och skratta på nytt medan vi delar ut faten, fyllda av kött och välsignelse. Gazas bord bryts aldrig och den gemenskap som döpts i doften av sumak kan aldrig skiljas åt.

Mer från Vykort

För prenumeranter

När bomberna når halva världens skönhet

Isfahan är en av världens vackraste städer. Hem till ikoniska platser och Unesco-världsarv. Två av dem har skadats under kriget.

Stefanie Glinski

Fri läsning

Israel begår ekocid i Gaza

Skörden var årets höjdpunkt. Vi ville ställa oliverna på bordet direkt. Och vi väntade inte, utan tog släta stenar för att göra ”zaitun jarjir”. I dag har 97 procent av Gazas trädodlingar förstörts.

Khulud Shaban

StilStilguide