Läsarfinansierad och reklamfri

Gad World

Den modiga tidningen grundad av krigskorrespondenten Magda Gad.

Vykort

Israel begår ekocid i Gaza

Skörden var årets höjdpunkt. Vi ville ställa oliverna på bordet direkt. Och vi väntade inte, utan tog släta stenar för att göra ”zaitun jarjir”. I dag har 97 procent av Gazas trädodlingar förstörts.

Gazabor inspekterar en olivlund som blivit en öken efter en israelisk bombning.
Gazabor inspekterar en olivlund som blivit en öken efter en israelisk bombning.Foto: AFP/Getty

När september kom började den period på året då våra hjärtan möttes innan våra händer gjorde det: det var dags för olivskörden. I vår bayara (odling) samlades hela familjen. Och när vi gazabor säger familj menar vi alla: barn, syskon, syskonbarn, föräldrar, svärföräldrar, morbröder, kusiner …

Vi hjälptes åt att breda ut färgstarka dukar på marken under de silvergröna träden och började plocka. En välsignelse i en atmosfär av skratt och förväntansfulla leenden.

Alla hade sin roll. De korta tog hand om de små träden, medan de långa klättrade upp i de stora, svajande kronorna med käppar för att nå frukterna som hängde högst upp.

Skördetiden var glädje och fest. Nu har olivträden förstörts i ett grönt folkmord.
Skördetiden var glädje och fest. Nu har olivträden förstörts i ett grönt folkmord.Foto: Privat

De här stunderna var fyllda av iver. Vi ville få ställa oliverna på bordet direkt. Och vi väntade inte, utan satte oss på marken precis där vi hade skördat och letade efter släta stenar, för att försiktigt krossa oliverna enligt en enkel tradition vi kallar zaitun jarjir (bokstavligen krossade oliver).

Blixtsnabbt blandade vi våra zaitun jarjir med citronskivor, salt, en skvätt vinäger och stark, röd gazachili. På några minuter hade vi en inläggning redo att ätas samma dag, när vår längtan var för stor för att vänta de veckor som vanlig fermentering kräver.

Under de här skördedagarna tände vi en öppen eld och kokade te som stod och drog med salvia i en kanna, och plockade färska apelsiner för en paus.

I Gaza har vi den här äldre typen av presserier, jämfört med på Västbanken där de har moderna maskiner.
I Gaza har vi den här äldre typen av presserier, jämfört med på Västbanken där de har moderna maskiner.Foto: Privat

Vid dagens slut kom vi hem för att finna att mina barns mormor och farmor hade förberett en underbar festmåltid till oss alla, som belöning för dagens arbete.

Skörden sorterades noga: de svarta oliverna som är mina barns favoriter till bordet, de gröna för inläggning och resten för den heliga resan till presseriet.

Där stod folk i långa köer, fyllda av förväntan och glädje. Småpratade stolt om sin skörd, sina olivsorter och kvaliteten, och jämförde med tidigare år. Ingen märkte av att tiden gick. Det var som att vara på en gemensam picknick.

När den första oljan kom ur pressen drack vi enligt traditionen en liten kopp direkt, för att känna dess värme och hur jordens frukt strömmade genom våra ådror.

Min familj äter i vår bayara. I dag är den förstörd.
Min familj äter i vår bayara. I dag är den förstörd.Foto: Khulud Shaban

Under säsongens höjdpunkt regerade nationalrätten musakhan på våra bord, en rituell rätt som vi lagade tillsammans. Den sammanfattar landets historia i en enda munsbit: varmt khubz al-taboon (lerugnsbröd), tjockt och ojämnt med en krispig yta, mjukt och fylligt inuti för att suga upp den rikliga mängden gyllene olivolja, täckt med stekt lök och rikligt med kunglig sumak.

Den varma doften från vår furn al-taboon (lerugnen) spred sig över hela gatan. Det doftade också av qurs zaatar (runda olivoljebröd fyllda med vild timjan) och qallayat bandora (tomatpanna) med vitlök och chili … allt dränkt i olivolja.

Zaitun jarjir för de ivriga som inte kan vänta.
Zaitun jarjir för de ivriga som inte kan vänta.Foto: Khulud Shaban

I Palestina äter vi inte olja bara för att bli mätta, utan för att hämta kraft från landets styrka och trädens uthållighet.

I dag är min familj fördriven och splittrad åt alla håll. Min morbror, vår familjs överhuvud, har gått bort, och med honom dog delar av våra själar. Han var symbolen för rättvisa och fördelade allt, från hasselnötter och ägg till kött och olivolja, med exakthet och kärlek.

De körde över olivträden vi växte upp med och lämnade efter sig förödelse.

Vår bayara som en gång sjöd av liv har krossats av ockupationens stridsvagnar. De körde över olivträden, som vi växte upp med, och lämnade efter sig en förödelse som ord inte kan beskriva.

Olivträden är livsviktiga för vår ekonomi.
Olivträden är livsviktiga för vår ekonomi.Foto: Mohammed Al Bardawil

Sedan folkmordets början har skördesäsongen stannat av helt. I brist på bränsle har människorna tvingats hugga ner de kvarvarande grenarna för att använda som ved, bara för att kunna laga mat och överleva.

Inga ivriga händer kommer längre för att plocka frukter. Bara ett fåtal bleka träd finns kvar i Gaza, de som lyckats undkomma både stridsvagnar och de hungrigas eldstäder.

Enligt FN:s miljöprogram hade Gaza redan i september 2025 förlorat 97 procent av sina trädodlingar, och 82 procent av sina ettåriga grödor. Jord och vatten har förgiftats av bomber och sprängda avloppssystem.

Den här rapporten klassar förödelsen som ekocid – omfattande skada på eller förstörelse av ekosystem eller livsmiljö. Det är ännu inte ett eget brott i Romstadgan, men allvarlig och långsiktig miljöskada kan utgöra krigsbrott. Det påverkar både dagens mat och vår framtid.

Olivskörd i Salfit på Västbanken, nära den israeliska bosättningen Ariel. Palestinier attackeras under skördesäsongen och träd förstörs.
Olivskörd i Salfit på Västbanken, nära den israeliska bosättningen Ariel. Palestinier attackeras under skördesäsongen och träd förstörs.Foto: Ibrahim Al Rammal

Attackerna mot olivträden är ingen slump. De är en viktig del av vår ekonomi och binder dessutom oss palestinier till marken.

På Västbanken har kontinuerlig odling länge kunnat användas som bevis på brukande, och att förstöra olivträd eller hindra bönder från att nå sin mark har ofta beskrivits som ett sätt att göra jorden ”outnyttjad” och lättare att ta över.

Utanför Betlehem står vår stolthet kvar, det urgamla olivträdet Al-Badawi. Det är flera tusen år gammalt och ett av världens äldsta olivträd.

Salah Abu Ali vaktar trädet som om det vore hans barn.
Salah Abu Ali vaktar trädet som om det vore hans barn.Foto: Jason Ruffin

Namnet kommer från legenden om shejk Al-Badawi, som enligt berättelsen brukade vila under det. Det vaktas i dag av bybon Salah Abu Ali, som har sett till det varje dag i decennier.

När ett olivträds grenar sågas av lever rötterna kvar under jorden, precis som våra minnen gör i oss, redo att skjuta nya skott.

Det är därför bosättarna bränner träden så att de aldrig ska växa igen.

De försöker stjäla även vårt hopp.

Mer från Vykort

För prenumeranter

När bomberna når halva världens skönhet

Isfahan är en av världens vackraste städer. Hem till ikoniska platser och Unesco-världsarv. Två av dem har skadats under kriget.

Stefanie Glinski

För prenumeranter

Martyrskapet är psykologisk första hjälpen

Gazabor föder inte barn för att de ska dö, de föder dem för att de ska leva i frihet. Martyrskapet är inte en hyllning till döden, det är psykologisk första hjälpen för att stoppa sammanbrottet.

Khulud Shaban

StilStilguide