Läsarfinansierad och reklamfri

Gad World

Den modiga tidningen grundad av krigskorrespondenten Magda Gad.

Vykort

En pensel kan tämja ångest och skjuta upp sammanbrott

I Gaza används konst för att laga det som har gått sönder i själen. Konstnären Rufaida Sehwail färgsätter askan och frågar sig om människan kan födas på nytt ur den tid som försöker förinta henne.

Konst är ett sätt att uttrycka förluster och drömmar.
Konst är ett sätt att uttrycka förluster och drömmar.Foto: Shareef Sarhan

Jag pratar med min konstlärare Basel El Maqousi. Han har tvingats på flykt fem gånger – från Khan Younis, Rafah, Deir al-Balah, Nuseirat och Az-Zawaida. Genom varje ruin bar han med sig sin väska med färger. Han säger att han såg Gazas barn åldras i förtid och att det utmanade hans mänsklighet:

– Späda kroppar som stirrar in i kanonmynningar och små händer som bytt ut leksaker mot att samla ved och bära vattendunkar.

Inför denna syn bestämde han sig för att förvandla sitt tält till ett ”konstnärligt residens”.

– Det är inte ett sätt att fördriva tiden, utan ett livsvrål mot det vidrigaste av död. När ett barns kropp möter en missil som pulveriserar betong, blir färgen vårt enda verktyg för att laga det som gått sönder inuti, säger han.

Späda kroppar som stirrar in i kanonmynningar. Små händer som bytt ut leksaker. Ett barns kropp som möter en missil som pulveriserar betong.
Späda kroppar som stirrar in i kanonmynningar. Små händer som bytt ut leksaker. Ett barns kropp som möter en missil som pulveriserar betong.Foto: Basel El Maqousi

Basel El Maqousi har i dag ett ”litet Shababeek” i tältlägret, dit han har fördrivits och håller workshops.

Före folkmordet hade han ett stort Shababeek.

Sagan om konstnärskollektivet med samma namn började 2003 på det folkliga kaféet Al-Karawan i Gaza stad, som var en favoritplats för Gazas konstnärer, poeter och författare.

På Al-Karawan drömde konstnärerna Basel El Maqousi, Shareef Sarhan och Majed Shala om att öppna shababeek (fönster) i blockadens kvävande vägg, för att kunna titta ut mot världen och för att låta världen titta in till dem.

2009 gjorde de om ett hus i Al-Rimal – som låg bara några meter från det stora sjukhuset Al-Shifa – till galleriet Shababeek lil-Fann al-Mu’asir (Fönster för samtida konst).

Här förvandlades smärta till ett universellt språk. Basel lärde ut hur det går att med konst kommunicera med världen utan tolk.

I dag har Basel workshops för barn från sitt tält, som psykologiskt stöd.
I dag har Basel workshops för barn från sitt tält, som psykologiskt stöd.Foto: Basel El Maqousi
”Ett livsvrål mot det vidrigaste av död.” Så beskriver Basel arbetet han gör i tältlägret.
”Ett livsvrål mot det vidrigaste av död.” Så beskriver Basel arbetet han gör i tältlägret.Foto: Basel El Maqousi

För mig var Shababeek inte bara en konstinstitution. Det var min utökade familj, som jag nu har förlorat.

Vännerna samlades här redan på morgnarna. Jag känner fortfarande smaken av frukosten som Basel köpte med sig till oss alla.

Frasig falafel, hummus, ful (kokta favabönor som badade i olivolja, skalade och finhackade tomater, citron och vitlök) och tjugo rykande färska bröd från det närliggande Familjebageriet för bara två shekel (sex kronor).

Jag flydde hit för att tömma min ilska och stress på duken.

Vi täckte det fläckiga, enkla träbordet med tidningspapper och åt med händerna. Våra ansikten möttes över teet som doftade av färsk mynta när vi delade brödet och våra idéer innan vi delade färger.

Shababeek hade en underbar trädgård, fylld av blommor och vinrankor som klättrade över entrén. Här sjöng ouden för oss medan vi skapade.

Jag började med akryl på papper. Sedan visade Basel mig hur man sträcker canvas över träramar.

Shababeek var hemmet för flera ateljéer, utställningshallar och 20 000 konstverk.
Shababeek var hemmet för flera ateljéer, utställningshallar och 20 000 konstverk.Foto: Shareef Sharan

Jag flydde hit från pressen, blockadens fasor och de konstanta oljuden av dödande under krigen, för att tömma min ilska och stress på den vita duken.

Min man var alltid borta och jag uppfostrade mina tre barn Jumana, Ayha och Abood ensam. På Shababeek fick jag tillbaka min styrka.

Under Basels tålmodiga handledning lärde jag mig hur en pensel kan tämja ångest och skjuta upp sammanbrott.

Shababeek lil-Fann al-Mu’asir blev vårt ”själens sjukhus”. När tankarna var för många och livet för trångt gick vi hit och försökte andas ut vår identitet, från vår begränsade värld genom fönstren till ”den andre” i världen utanför.

Shababeek före och efter april 2024. Huset – det tredje nerifrån, i den vertikala mittenraden på bilderna, det med gröna träd runt – är borta.
Shababeek före och efter april 2024. Huset – det tredje nerifrån, i den vertikala mittenraden på bilderna, det med gröna träd runt – är borta.

Efter varje krig blev Shababeek platsen där mammors och barns trasiga själar lagades.

Mina barn kom också till de psykologiska stödprojekten. De målade mest om kriget, på grund av den omfattande förstörelsen som vårt hem utsattes för.

Rädslan omgav oss ständigt eftersom vårt hus låg mittemot ett gammalt fängelse – al-Saraya – som byggdes av britterna för att fängsla alla som gjorde uppror mot dem. Sedan tog Hamas över det.

Det bombades 18 gånger av F-16-plan.

Jag målar på Shababeek, min tillflyktsort där jag bearbetade mina trauman.
Jag målar på Shababeek, min tillflyktsort där jag bearbetade mina trauman.Foto: Basel El Maqousi

Shababeek hade utrymme för konstnärliga residens, som i konststaden Paris, där Gazas talanger fostrades och utvecklade sin estetik. Här fanns över 20 000 målningar, fotografier och skulpturer.

Men … fönstren fick inte stå öppna!

Under folkmordet utsattes Al-Shifa-sjukhuset för brutal förstörelse och massakrer av ockupationen. I april 2024 föll salarna i Shababeek och konsten som skapats med år av tårar blev till aska.

Basel lärde mig hur jag kan tämja min ångest. Copyright: Basel El Maqousi
Basel lärde mig hur jag kan tämja min ångest. Copyright: Basel El Maqousi

Vår största förlust var konstnärerna. 118 kulturarbetare dödades i Gaza enbart 2024, enligt det palestinska kulturministeriet.

Det är ett kulturellt folkmord, ett begrepp myntat av Raphael Lemkin som del av folkmordsdefinitionen.

I Gaza förstörs museer, gallerier, konstutställningar, teatrar, biografer, musikinstitut, bibliotek, bokförlag, bokaffärer, tidningar, tusentals år gamla byggnader och antika kulturskatter som dräkter och lerkärl.

All vittnesbörd med koppling till detta land.

Rufaida Sehwail förlorade hela sin utställning. Nu har hon svårt att hitta papper och pennor för att teckna.
Rufaida Sehwail förlorade hela sin utställning. Nu har hon svårt att hitta papper och pennor för att teckna.Foto: Rufaida Sehwail

I dag finns inget kvar av det stora Shababeek, förutom ett minne i den digitala rymden, ett kallt arkiv som grundaren Shareef Sarhan räddade.

Det varma livet som fanns där, fingrarna som målade, ögonen som såg skönheten och den gröna trädgården som samlade oss till frukost, har dött.

Nu finns det lilla Shababeek i Basels tält. Han säger att hans workshops för mammor och flickor är de mest smärtsamma.

– Vi ritar de raserade hemmen, blommor och den palestinska flaggan. Vi gråter tillsammans medan vi tecknar våra drömmar. På stranden bygger vi sandhus. Vågorna drar dem med sig, men vi bygger upp dem igen, och igen.

Omar Abo Shawish spelade alltid oud för oss på Shababeek. Han dödades i början av folkmordet och lämnar efter sig fru och ettårig dotter.
Omar Abo Shawish spelade alltid oud för oss på Shababeek. Han dödades i början av folkmordet och lämnar efter sig fru och ettårig dotter.Foto: Samah Ahmed

Konstnären Rufaida Sehwail målar också i ett tält. I december 2023 skulle hon ha öppnat sin femte separatutställning – Födelse. Men hennes hem bombades och allt blev till aska.

– Jag förlorade 18 målningar, hela min ateljé och mitt bibliotek med tusen böcker, säger hon.

Efter en tid av förlamande chock bestämde hon sig för att göra uppror mot dödens rutin.

– Jag sökte upp de enklaste papper jag kunde hitta och började skissa mitt i flyktinglägren i Khan Younis. Konsten blev min andliga återhämtning, ett sätt att kanalisera barnens smärta och mammornas tysta gråt. Genom dagliga workshops med målning och rörelse försöker jag öppna ett fönster av hopp.

Shababeeks medgrundare Shareef Sharan.
Shababeeks medgrundare Shareef Sharan.Foto: Shareef Sharan

Blockaden stoppar penslar och dukar och Rufaidas arbete är en ständig kamp mot omständigheterna. Hur många fönster till kommer att krossas innan världen drunknar i fulhet?

– Jag målar i kapplöpning med solnedgången innan mörkret tar över i brist på elektricitet. Min utställning Födelse, som fysiskt förstördes, har nu antagit en ny existentiell form. Jag färgsätter askan och ställer frågan om människan kan födas på nytt ur den tid som försöker förinta henne.

Läs fler vykort:

Mer från Vykort

För prenumeranter

Här började en av de tre vise männen sin resa

Kashan är en av världens äldsta kontinuerliga civilisationer. Staden har länge varit känd för sina rosenträdgårdar, odlade i århundraden. Här fanns också zoroastriska präster, som tolkade stjärnor.

Stefanie Glinski

Fri läsning

Musiken som föds ur det fulaste lidandet

I Gaza är musiken en osynlig mur som håller borta skräcken. När marken skakar av bomber blir melodierna båtar som för oss bort från den brutala verkligheten till en plats där vi får finnas till.

Khulud Shaban

Fri läsning

En första kyss före döden

Unga människor i Gaza bryter mot samhällets konservativa normer. För att få uppleva närhet för första gången. För att få ta farväl av livet i en öm förening. För att få dö som en människa.

Khulud Shaban

StilStilguide