Läsarfinansierad och reklamfri

Gad World

Den modiga tidningen grundad av krigskorrespondenten Magda Gad.

Dagbok

Vad händer när vi slutar fostra rebeller?

Artistuppropet i Visby engagerade många, men framtidsforskare varnar för ett försiktigare Sverige med färre som vågar gå mot strömmen. Unga är mer upptagna av status än av att testa gränser.

En ensam man står framför en kolonn av stridsvagnar på väg mot Himmelska fridens torg 1989. I dag vågar färre sticka ut.
En ensam man står framför en kolonn av stridsvagnar på väg mot Himmelska fridens torg 1989. I dag vågar färre sticka ut.Foto: AP/Jeff Widener

Jag såg en dokumentär om John Lennon och Yoko Ono på SVT. 1970-tal, snabba klipp, protester, färger, fult och tillrättalagt i en fin blandning och det var som om något tändes i bröstet. De vågade gå mot strömmen, högt och med alla medel.

Låg i sin säng i en liten lägenhet i Greenwich Village, såg världen genom tv:n och ringde runt och diskuterade allt som hände med människor runtomkring.

Skapade konst, radikaliserades som aktivister och genomförde aktioner för att synliggöra samhällsproblem.

”Bed-in for Peace”-protesten av John Lennon och Yoko Ono porträtterad på Musée Grévin i Montréal.
”Bed-in for Peace”-protesten av John Lennon och Yoko Ono porträtterad på Musée Grévin i Montréal.Foto: Öppet arkiv

Jag påmindes om hur lika resonemangen var nu och då. Litar vi på våra makthavare? Hur mycket våld kan vi vänja oss vid? Hur länge kan vi veta vad som pågår utan att resa oss? När blir tystnaden att vara medskyldig?

Och varför väljer vi politiska ledare som ger sig på dem som är mot förstörelse, lögner och orättvisor? Där en Zohran Mamdani är ett unikum, någon som både säger tvärtom och gör som han säger.

Under den dryga timmen förflyttade sig Lennons och Onos längtan till min egen kropp. Jag blev lyft, ledsen och inspirerad på samma gång. Kände allt som de kände.

Precis så som bra konst ska göra. Väcka intensiva känslor som man inte alltid visste att man bar på.

En säkerhetsvakt hindrar fotografering medan aktivister ligger på golvet inne på Louvren i Paris, i protest mot klimatförändringar och oljeföretaget Total.
En säkerhetsvakt hindrar fotografering medan aktivister ligger på golvet inne på Louvren i Paris, i protest mot klimatförändringar och oljeföretaget Total.Foto: AP/Christophe Ena

Men något var annorlunda på 1970-talet. Hur mycket plats protesten fick. Hur synliga människors kroppar var i parker, tv-studior, utanför offentliga byggnader och konserthallar.

Motståndet var fysiskt och det kändes på gatorna. Det tog tid, störde ordningen och gick inte att skrolla förbi. Kropparna stod bredvid varandra och sa nej. Eller ja. Talade om att något annat är möjligt.

Röster hittade samma rytm, kroppar gungade i samma takt. Och det gav resultat. Missförhållanden exponerades, krig avslutades och presidenter föll.

Ett litet nynazistiskt möte i Växjö 1985 blev en världsnyhet när Danuta Danielsson, 38, slog en skinhead med sin handväska.
Ett litet nynazistiskt möte i Växjö 1985 blev en världsnyhet när Danuta Danielsson, 38, slog en skinhead med sin handväska.Foto: Hans Runesson

Samma känslor som dokumentären väcks i mig när jag ser Flamingorevolutionen i Albanien. Protesterna mot Trumpfamiljens projekt på ön Sazan och kusten nära flamingor.

Gator som lever, människor som vrålar, tankar som ges fysisk form.

Och jag undrar vad det är jag ska göra med min kropp?

Amerikansk militärpolis slår ner en Vietnamkrigsdemonstrant vid entrén till Pentagon, 1967.
Amerikansk militärpolis slår ner en Vietnamkrigsdemonstrant vid entrén till Pentagon, 1967.Foto: Bettmann archive

Jag är inte uppvuxen i demonstrationståg. I min familj trodde man på individens egna möjligheter och hade tillit till politiken, samhället och ekonomin.

Det dröjde länge innan jag såg perspektiven som människorna i demonstrationstågen redan hade sett, men jag har ändå alltid betraktat dem med beundran. Kanske också med längtan. Efter tillhörighet. Eller kraft.

Mitt liv har varit fullt av protest mot orättvisa, men mer strategiskt, tystare och tryggare. Det är kanske därför den här frågan skaver så mycket i mig just nu.

För när jag tänker på allvaret, på jorden som riskerar att ge vika för klimatet, på alla som dör i krig och på den svenska demokratin som försvagas, är det galet att vi alla inte protesterar hjärtskärande högt, hela tiden.

Jan Rose Kasmir, 17, sätter en blomma i en bajonett för att protestera mot Vietnamkriget. Utanför Pentagon 1967.
Jan Rose Kasmir, 17, sätter en blomma i en bajonett för att protestera mot Vietnamkriget. Utanför Pentagon 1967.Foto: Marc Riboud/Magnum Photos

Ibland råkar jag hamna i en Palestina-demonstration på väg hem eller läser något om civil olydnad efter en klimataktion. Men det är som om inget av det riktigt får fäste.

Inte i mig, inte i tillräckligt många andra, inte i samhället och inte på de plattformar där vi speglar oss i varandra.

Livet bara fortsätter, fastän det inte borde göra det.

För borde inte hela världen resa sig, städer fyllas av människor som säger att det räcker. Att vi och livet är värt mer än det vi har vant oss vid.

Lennons och Onos affischkampanj mot Vietnamkriget i december 1969, som sattes upp i storstäder runt om i världen.
Lennons och Onos affischkampanj mot Vietnamkriget i december 1969, som sattes upp i storstäder runt om i världen.Foto: Öppet arkiv

Framtidsforskaren Peter Majanen säger att ett mer försiktigt Sverige växer fram. Ett mer kontrollerat land, där vi fostrar färre till att bli unga avantgardister. Färre som vågar sticka ut, misslyckas offentligt och stå kvar när det kostar något.

Han skriver: ”Den unga generationen är i ökande grad mer försiktig, mer kontrollerad och mer upptagen av anseende, trygghet och status än av att testa gränser. Att lyckas socialt håller på att bli viktigare än att bryta ny mark.”

Kanske hänger det ihop. Protester är också ett uttryck för avantgardet. För människor som är beredda att riskera trygghet, anseende, karriär och gemenskap för att något större står på spel.

Majanen tror att Sverige kan bli mer militariserat och mindre kreativt. Inom många yrken har utrymmet för olikheter blivit mindre. Även för konstnärer och artister, trots att de ibland förväntas säga sånt som andra inte vågar.

Avantgardisterna håller på att försvinna. Foto: Skärmavbild Peter Majanens text i Quattroporte
Avantgardisterna håller på att försvinna. Foto: Skärmavbild Peter Majanens text i Quattroporte

Fler vet att ett fel ord, en fel bild, en fel protest kan få konsekvenser. Socialt, ekonomiskt och professionellt.

När medierna rapporterar om protester handlar det ofta om repression mot dem som protesterar.

Rosa Parks greps för att hon vägrade lämna sin sittplats till en vit man, vilket utlöste den 382 dagar långa bussbojkotten i Montgomery – den första stora demonstrationen mot segregation i USA.
Rosa Parks greps för att hon vägrade lämna sin sittplats till en vit man, vilket utlöste den 382 dagar långa bussbojkotten i Montgomery – den första stora demonstrationen mot segregation i USA.Foto: Anynom/Öppet arkiv

Jag läser om manifestationen ”Vi är Sverige”, konserten i Visby för demokratin och klimatet som hölls samtidigt med Jimmie Åkessons Almedalstal. Artisten Thomas Stenström, en av initiativtagarna, säger att han trodde att folk hade gett upp. Men när han började ringa svarade alla ja.

Det krävdes bara att någon frågade.

En debattartikel från ”Vi är Sverige” är full av längtan efter en annan värld. Det står i uppropet att: ”Det här är ingen höger- eller vänsterfråga – det här handlar om vår gemensamma framtid.”

John Lennon and Yoko Ono, november 1980. Nixon ville deportera Lennon för att protesterna var dåliga för hans valkampanj.
John Lennon and Yoko Ono, november 1980. Nixon ville deportera Lennon för att protesterna var dåliga för hans valkampanj.Foto: Jack Mitchell for the New York Times

Tänkaren Rutger Bregman har sagt något liknande, att de flesta människor redan brinner lågintensivt. De behöver inte övertygas om att världen har problem och att något behöver göras, de behöver en ask. Någon som frågar. Något att göra tillsammans med andra.

Det svåra är inte alltid viljan. Det svåra är att sitta hemma ensam och försöka lista ut vad man ska göra med den. Det är en enorm skillnad att veta något ensam och att stå bredvid någon annan som också vet.

Jag skriver det här hemifrån. Tänker att mina ord får vara min närvaro.

Samtidigt vet jag att en ensam människa ställde sig framför stridsvagnarna som var på väg till Himmelska fridens torg.

Läs mer av Anna Branten:

Mer från Dagbok

För prenumeranter

Det är valrörelse och jag hör att människor är rädda

Vi låtsas prata om sakfrågor. Men under orden om straff, migration och skatt finns känslor: sorg, rädsla och olika sätt att söka trygghet. Vi behandlar våra egna känslor som fakta och andras som hot.

Anna Branten

För prenumeranter

Jag skrollar medan världen går under

I samma flöde ryms barn som förlorat allt, reklam för skor och influencers. Världen går under samtidigt som den glänser. Allt tävlar om min blick och det ges inget svar på hur jag borde agera.

Anna Branten

StilStilguide