Läsarfinansierad och reklamfri

Gad World

Den modiga tidningen grundad av krigskorrespondenten Magda Gad.

Vykort

En flicka släpades bort – jag hör fortfarande mamman skrika

Det här är elva korta vykort från kriget i Sudan som de drabbade har skrivit själva. Aisha från Darfur skriver om våldtäkterna. Fatma om sin förlorade son. Ibrahim om jorden han tog med som minne.

Männen med vapen bryr sig inte om vem du är, skriver Aisha i sitt vykort. De dödar och våldtar dem som kommer i deras väg. Copyright: Jesper Holm
Männen med vapen bryr sig inte om vem du är, skriver Aisha i sitt vykort. De dödar och våldtar dem som kommer i deras väg. Copyright: Jesper Holm

Vykort #1 | Aisha Till den som fortfarande tror på barmhärtighet

Jag sitter framför en liten teservering i Khartoum. Jag är ensam. Teet är kallt. Jag har inte rört det. Det finns inget tilltugg.

Jag kom hit från Darfur för ett par år sedan och trodde att jag hade lämnat det värsta bakom mig. Men kriget följde efter mig. Eller så fanns det kanske hela tiden inuti männen som håller i vapnen.

På vägen till den här staden såg jag döda kroppar vid vägkanten. De var inte soldater. Bara människor. Gamla kvinnor. Barn. En ung man med händerna bakbundna. Ingen stannade för att täcka deras ansikten. Solen brände sönder deras kroppar där de hade fallit ner.

Jag såg människor blöda från magar och ben. De ropade på hjälp. Men det fanns inga läkare. Sjukvårdspersonalen hade bombats i sina egna sjukhus. Jag gick förbi en byggnad som en gång varit en klinik. Nu var den en hög av betong och blodiga lakan.

Männen som slåss bryr sig inte om vem du är. De dödar bönder. De bränner byar. De förstör hela städer. Och de tar kvinnor. De för bort oss bakom murarna och gör sådant som jag inte kan skriva med den här pennan.

Jag hörde männens skratt. Jag såg en flicka, inte äldre än femton, släpas bort i håret. Hennes mamma skrek så högt att jag fortfarande hör ljudet när jag blundar.

Det finns ingen barmhärtighet. Inte för de gamla. Inte för de sjuka. Inte för de ofödda. Männen som gör detta har ingen heder. De har gjort sig själva omänskliga.

Den som förnedrar sig själv har ingen heder.

Om du läser detta och är trygg någonstans, vänd inte bort blicken. Vi är inte bara en berättelse i nyheterna. Vi är kvinnor som sitter ensamma med kallt te. Vi är mödrar som har förlorat våra döttrar. Vi är ett land som ligger och blöder på marken och ingen hjälper oss.

Människorna som fått sina lemmar bortsprängda var så chockade att de inte ens skrek, skriver Dr. Reem i sitt vykort. Nu har elen gått på sjukhuset. Copyright: Jesper Holm
Människorna som fått sina lemmar bortsprängda var så chockade att de inte ens skrek, skriver Dr. Reem i sitt vykort. Nu har elen gått på sjukhuset. Copyright: Jesper Holm

Vykort #2 | Dr. ReemTill min kollega Dr. Nada som flytt utomlands

Jag skriver detta från en sjukhuskorridor i Omdurman, där luften luktar desinfektionsmedel och damm. Jag minns våra år på universitetet, hur vi brukade sitta på Al-Mina Street, dricka kaffe och gräla om våra specialistområden.

Dagen då kriget började hade jag nattpass. Jag hörde smällen som krossade fönstren innan de sårade började strömma in.

I korridorerna såg jag människor som hade förlorat armar och ben och inte ens skrek. Så chockade var de. Jag sökte i deras ansikten efter drag jag kunde känna igen.

Nu sitter jag på en gammal bår. Strömmen har gått och min telefon är nästan död. Om du läser detta, ska du veta att vi inte bara är siffror i ett nyhetsinslag. Vi är läkare som försöker rädda människor i skenet från ficklampor.

Fatma skriver i sitt vykort att hon letar efter sin son i varje barn hon ser. Copyright: Jesper Holm
Fatma skriver i sitt vykort att hon letar efter sin son i varje barn hon ser. Copyright: Jesper Holm

Vykort #3 | Mamma FatmaTill min borttappade son Mohamed

Jag skriver till dig från lägret i Adré. Dammet bränner i ansiktet. Jag minns hur jag brukade laga kisra åt dig på morgonen, medan du muttrade över att behöva vakna tidigt.

Dagen då de attackerade staden sa du inte ett ord. Du höll bara hårt i kanten av min klänning. I folkmassan, när vi korsade dalen, gled din hand ur min.

I fickan bär jag en lock av ditt hår.

På vägen såg jag sådant som inte går att skriva i ett vykort: människor som låg i dammet och inte längre rörde sig.

I fickan bär jag en lock av ditt hår, som jag klippte åt dig under Eid förra året. Om du läser detta, ska du veta att jag fortfarande söker efter ditt ansikte i varje barn som går förbi mig.

Ahmed skriver i sitt vykort att det enda han fick med sig när hans gata attackerades var cykelnyckeln. Copyright: Jesper Holm
Ahmed skriver i sitt vykort att det enda han fick med sig när hans gata attackerades var cykelnyckeln. Copyright: Jesper Holm

Vykort #4 | Tonåringen AhmedTill min förlorade cykel

Jag är i ett tält i al-Fashir i Norra Darfur nu, och vinden pressar in sand i varje hörn.

Före allt detta tillbringade jag eftermiddagarna med att putsa dina däck, för att göra mig redo för fredagsloppet med de andra pojkarna i kvarteret.

Dagen då de beväpnade männen kom in på vår gata var ljudet fruktansvärt, som en jordbävning. Jag sprang med min morfar och hade ingenting med mig utom nyckeln till ditt lås i fickan. På vägen såg jag nedbrända hus som såg ut som om ingen någonsin hade bott där.

Nu tittar jag upp mot himlen och ber att det inte ska regna kulor. Om någon hittar detta vykort, låt dem veta att en pojke som drömde om fart blev berövad till och med sina hjul.

Elevernas skrivböcker var täckta av blod, skriver läraren Ustaza Mona i sitt vykort. Skolan där hon jobbade bombades. Copyright: Jesper Holm
Elevernas skrivböcker var täckta av blod, skriver läraren Ustaza Mona i sitt vykort. Skolan där hon jobbade bombades. Copyright: Jesper Holm

Vykort #5 | Läraren MonaTill den svara tavlan i mitt klassrum

Jag skriver från ett trångt rum i delstaten River Nile. Jag minns lukten av krita på händerna och ljudet av mina elever som skrattade på rasten.

Dagen då granaten slog ner på skolgården frågade jag inte varför. Jag grep min väska och flydde med den sista eleven ut. På vägen såg jag skrivböcker ligga utspridda på gatan, täckta av blod.

Jag sörjer inte väggarna, utan drömmarna som krossades där.

Nu försöker jag undervisa barnen i lägret, med en trädgren i sanden. Jag hoppas att dagen kommer då du går att skriva på igen, och att det första ordet vi skriver är ”fred”.

Ibrahim skriver i sitt vykort att när han flydde bombningarna tog han med sig en handfull jord från sin åker. Copyright: Jesper Holm
Ibrahim skriver i sitt vykort att när han flydde bombningarna tog han med sig en handfull jord från sin åker. Copyright: Jesper Holm

Vykort #6 | Bonden IbrahimTill bevattningskanalerna på min åker

Jag är i en avlägsen by nu, och sitter på en stol som inte är min.

Jag brukade vakna före gryningen för att höra vattnet sorla mellan bomullsplantorna. Dagen då ”åskan” kom – som inte var regn, utan kanoner – lämnade jag allt.

Jag tog ingenting med mig utom en handfull jord från min åker, knuten i hörnet av min turban. Jag såg gårdar brinna och människor som flydde barfota.

Nu ser jag på mina spruckna handflator och längtar efter känslan av Nilens slam. Om detta vykort når någon, låt världen veta att marken inte var tom. Den hade ägare som kände fåglarna vid namn.

Tariq låser numera sin dörr med sju lås, skriver han i vykortet. Han är en ingenjör som stannade i Khartoum för att hans mormor vägrade fly. Copyright: Jesper Holm
Tariq låser numera sin dörr med sju lås, skriver han i vykortet. Han är en ingenjör som stannade i Khartoum för att hans mormor vägrade fly. Copyright: Jesper Holm

Vykort #7 | Ingenjören TariqTill bron Al-Mak Nimr

Jag är fortfarande här, i en lägenhet i centrala Khartoum, med dörren låst med sju lås. Jag brukade korsa dig varje morgon och se solens spegling i Blå Nilen.

Dagen då kriget började stod jag på taket och försökte få en telefonsignal. Jag såg rök stiga från alla håll, och plötsligt blev staden tyst.

Vittnesmålet jag bär på är ljudet av tystnad – den skrämmande tystnaden på gatorna som brukade myllra av liv.

Nu lagar jag mat åt min mormor, som vägrade fly, och ser ut över gatan bakom gardinen. Låt inte den här staden bli bara ett slagfält. Minns att vi byggde något här.

Tyghandlaren Al-Hajj Osman skriver att han brukade sälja fint linne. Nu har han bara lagernyckeln kvar – men lagret är nedbränt. Copyright: Jesper Holm
Tyghandlaren Al-Hajj Osman skriver att han brukade sälja fint linne. Nu har han bara lagernyckeln kvar – men lagret är nedbränt. Copyright: Jesper Holm

Vykort #8 | Handlaren OsmanTill min gamla lagernyckel

Jag är i Port Sudan nu, och ser ut över havet utan att se det. I 30 år arbetade jag ihop värdet av tygerna som jag sålde i Souq Libya. Jag kände varje kund vid namn.

Dagen då elden kom såg jag inte lågorna. Jag kände lukten av brinnande linne från mitt hem och förstod att allt mitt slit var borta.

Jag fick inte med mig något annat än den här nyckeln som tynger i fickan – en nyckel till en dörr som inte längre finns.

Jag såg människor sälja sina kläder bara för att kunna köpa bröd. Nu väntar jag på min tur i en lång kö för att få mat. Mitt enda hopp är att marknaden en dag åter ska eka av försäljarnas rop – inte av de sörjandes gråt.

Amna skriver att hon trodde att rött bara var en färg för blommor, innan hon flydde och såg blod och aska. Copyright: Jesper Holm
Amna skriver att hon trodde att rött bara var en färg för blommor, innan hon flydde och såg blod och aska. Copyright: Jesper Holm

Vykort #9 | Konstnären AmnaTill min målning som aldrig blev klar

Jag skriver till dig från ett övergivet hus i Atbara. Mina färger var mitt språk, och jag trodde att rött bara var till för blommor.

Dagen då kulan trängde in i min ateljé gick allt i kras. Jag tog med mig en enda färgtub och flydde. På vägen såg jag färger jag aldrig hade målat – askans färg över barns kläder.

I mitt huvud bär jag en bild av vårt hem innan främlingar tog det i besittning.

Nu tecknar jag med en bit kol på väggen för att hålla mig vid liv. Om du ser en vacker teckning, minns då att det finns konst begravd under rasmassorna i Khartoum.

Samah skriver i sitt vykort att hon läste fysik på universitetet. I dag bor hon i ett flyktingläger och diskar för att få ihop pengar till bröd. Copyright: Jesper Holm
Samah skriver i sitt vykort att hon läste fysik på universitetet. I dag bor hon i ett flyktingläger och diskar för att få ihop pengar till bröd. Copyright: Jesper Holm

Vykort #10 | Studenten SamahTill min framtid som jag brukade vänta på

Jag är i ett läger i norra Sudan och försöker minnas fysikens formler. Vi brukade klaga på de långa föreläsningarna och drömma om examensdagen.

Dagen då beskjutningen började satt jag i biblioteket. Jag brydde mig inte om böckerna. Jag sprang för att hitta min mamma.

Jag såg människor ute på gatan springa åt alla håll, utan att veta vart de var på väg.

Jag bär mitt studentleg som om det vore ett bevis på att jag en gång fanns. Nu diskar jag för att hjälpa min familj att få ihop pengar till bröd. Snälla, glöm inte att vi var studenter och att vi har namn.

Mormor Nafisa skriver i sitt vykort att hon vägrar fly och ska dö där hon föddes. Copyright: Jesper Holm
Mormor Nafisa skriver i sitt vykort att hon vägrar fly och ska dö där hon föddes. Copyright: Jesper Holm

Vykort #11 | Mormor NafisaTill neemträdet på min gård

Jag stannar här i din skugga och jag kommer inte att lämna. Jag föddes här, och under dina grenar gifte jag bort mina döttrar.

Jag föddes i den här staden och jag ska dö i den.

Dagen då min son kom gråtande till mig och sa ”gå”, svarade jag att jag föddes i den här staden och att jag ska dö i den.

Jag såg grannarna ge sig av, en efter en. Husen tömdes på sina röster.

I hjärtat bär jag doften av kaffet vi brukade dricka varje solnedgång. Nu dricker jag det ensam till ljudet av explosioner.

Om någon läser detta, låt dem veta att det här huset en gång var fullt av skratt.

Läs berättelsen bakom:

Mer från Vykort

För prenumeranter

Martyrskapet är psykologisk första hjälpen

Gazabor föder inte barn för att de ska dö, de föder dem för att de ska leva i frihet. Martyrskapet är inte en hyllning till döden, det är psykologisk första hjälpen för att stoppa sammanbrottet.

Khulud Shaban

För prenumeranter

Resultatet av sanktionerna i Iran

Sanktionerna bidrar till ekonomisk kris, protester och att civila dör – men inte till regimkollaps. Och när importen stryps fylls tomrummet av inhemska industrier.

Stefanie Glinski

StilStilguide